HSB Malmö var inte en ö vid sidan av staden. Organisationen var en del av det nätverk av politik, kooperation, näringsliv och personliga relationer som under stora delar av 1900-talet formade Malmö. Mitt i detta system stod under efterkrigstiden Arnold Sönnerdahl.
Hans uppgång – och dramatiska fall 1956 – blir därför mer begriplig om HSB:s historia sätts in i ett större sammanhang. För att förstå Sönnerdahl och den organisation han ledde måste vi också förstå det Malmö där HSB verkade – en stad som redan 1949 beskrevs som ”socialismens Mekka”.
Arbetarrörelsens stad
Det finns få svenska städer där arbetarrörelsens historia är så närvarande som i Malmö.
Här höll August Palm sitt första socialistiska föredrag i Sverige. Här bildades landets första Folkets Hus och Folkets Park, liksom den första socialistiska arbetarsammanslutningen och den första socialdemokratiska kvinnoföreningen. Per Albin Hansson, Gustav Möller och Torsten Nilsson hade alla sina rötter i Malmö.
Redan 1949 beskrevs staden som ”socialismens Mekka”.
Malmö arbetarekommun gav under många år ut en valskrift med den talande titeln Malmö – vår stad. Det var mer än en politisk slogan. Under stora delar av 1900-talet kunde orden nästan läsas bokstavligt.
I Enpartistaden beskrivs hur Socialdemokraterna, med endast kortare avbrott, innehade den politiska ledningen från 1919 och framåt. Men den verkligt intressanta frågan är inte bara vilket parti som styrde Malmö, utan hur staden styrdes.
För makten fanns inte enbart i Stadshuset.
Den fanns också i folkrörelserna, fackföreningarna, Hyresgästföreningen, Solidar, HSB, bankerna och byggföretagen – och inte minst i relationerna mellan människorna som ledde dem.
Ett Malmö där alla kände alla
Peter Billing och Mikael Stigendal beskriver i Hegemonins decennier hur arbetarrörelsens olika delar vävdes samman med kommunpolitiken och samtidigt samspelade med det privata näringslivet.
Det skapade en speciell Malmömodell.
De formella besluten fattades naturligtvis i kommunfullmäktige, styrelser och nämnder. Men många frågor hade dessförinnan diskuterats, förankrats och ibland i praktiken avgjorts i mindre formella sammanhang.
Hans Cavalli-Björkman har beskrivit 1960-talets Malmö genom den berömda formuleringen om ”kvadraten Hugo, Oscar, Wehtje och Banken”.
Hugo var byggherren Hugo Åberg. Oscar var socialdemokraten Oscar Stenberg, kommunfullmäktiges ordförande och samtidigt en central gestalt inom HSB Malmö. Ernst Wehtje representerade det privata näringslivet och högern. Banken var Skandinaviska Banken under Cavalli-Björkmans ledning.
Det märkliga – och samtidigt typiskt malmöitiska – var alltså att socialdemokratin och det privata kapitalet inte alltid stod på var sin sida av barrikaden.
De satt ofta vid samma bord.
HSB var en del av maktens Malmö
Det är här HSB Malmö blir särskilt intressant.
I dag är det lätt att betrakta HSB främst som en bostadsorganisation. Under 1940-, 50- och 60-talen var organisationens roll betydligt större än så.
Bostadsbyggandet var en av efterkrigstidens stora samhällsfrågor. Den som kunde bygga bostäder kunde också påverka hur Malmö växte, vilka nya stadsdelar som skapades och hur det moderna folkhemmet skulle gestaltas.
HSB befann sig därför mitt i skärningspunkten mellan politik, kapital, byggande och kooperation.
Och mitt i HSB Malmö fanns Arnold Sönnerdahl.
Sönnerdahl förstod systemet
Arnold Sönnerdahl framstår i efterhand som något mer än en skicklig bostadsbyggare och organisationsledare. Han tycks också ha förstått hur Malmö fungerade.
För att förverkliga stora bostadsprojekt räckte det inte med ritningar, pengar och bygglov.
Man behövde förtroende.
Man behövde kontakter.
Man behövde kunna tala med kommunen, byggarna, bankerna, arbetarrörelsen och andra organisationer. Och man behövde människor som kunde öppna dörrar när de formella vägarna blev långsamma.
Det är här begreppet socialt kapital blir användbart.
Sönnerdahls styrka låg inte enbart i den formella position han innehade. Hans verkliga handlingskraft låg också i nätverket omkring honom.
Under hans tid växte HSB Malmö kraftigt och blev en betydande aktör i stadens utveckling. Bostadsbyggandet blev samtidigt en del av det större samhällsprojekt som präglade efterkrigstidens Malmö.
HSB byggde inte bara hus.
Organisationen byggde stad.
Makten fanns också utanför sammanträdesrummen
Nätverken följde inte alltid organisationsschemat.
Människor som möttes i kommunpolitiken kunde mötas igen i kooperationen, föreningslivet, näringslivet och andra sociala sammanhang. Personliga förtroenden kunde därmed skapas långt utanför sammanträdesrummen.
Här fanns också de nätverk som löpte genom Malmös ordens- och föreningsliv. För den tidens ledande män kunde samma personer återkomma på flera arenor. Kontakterna upphörde inte när ett kommunalt sammanträde eller styrelsemöte avslutades.
Samtalet fortsatte någon annanstans.
Det behöver inte innebära något konspiratoriskt. Tvärtom är det så mänskliga relationer och organisationer ofta fungerar.
Människor lär känna varandra. Förtroende uppstår. Man vet vem man kan ringa. Problem kan ibland lösas innan de hunnit växa till konflikter.
Det är socialt kapital i praktiken.
Effektivt – men inte särskilt genomskinligt
Ett sådant system hade uppenbara fördelar.
När människor kände varandra och hade förtroende för varandra kunde stora projekt genomföras snabbt. Konflikter kunde lösas informellt och komplicerade frågor förankras innan de hamnade på sammanträdesbordet.
Det skapade handlingskraft.
Men samma system hade en baksida.
Den som befann sig innanför nätverket kunde få ett betydande inflytande. Den som hamnade utanför kunde däremot upptäcka att den formella positionen inte längre var tillräcklig.
Och där någonstans blir historien om Arnold Sönnerdahl särskilt intressant.
1956 – när nätverket inte längre bar
Sönnerdahls dramatiska sorti från HSB Malmö 1956 kan naturligtvis inte förklaras enbart genom teorier om nätverk och socialt kapital. Det fanns konkreta konflikter, ekonomiska frågor och personliga motsättningar.
Men händelsen får en annan dimension om den placeras i det Malmö som Enpartistaden och Hegemonins decennier beskriver.
Sönnerdahl hade varit en del av ett system där personliga relationer och förtroenden var avgörande.
När dessa relationer förändrades förändrades också hans ställning.
Den man som varit med och byggt tusentals bostäder och gjort HSB Malmö till en betydande samhällsaktör stod plötsligt ensam.
Hans fall blev snabbt och hårt.
Enligt den berättelse som bevarats lämnade han det avgörande mötet 1956 med orden:
”Gud hjälpe mig.”
Det är en kort mening, men den säger mycket.
För vad händer med den människa vars makt till stor del bygger på ett nätverk när nätverket inte längre finns där?
Oscar Stenberg tar plats
Efter Sönnerdahl kom Oscar Stenberg att få en central position i HSB Malmö.
Det är i sig talande.
Stenberg var inte bara en HSB-personlighet. Han var samtidigt en tung socialdemokratisk kommunpolitiker och blev kommunfullmäktiges ordförande.
Den politiska makten och bostadskooperationen möttes därmed i samma person.
När Cavalli-Björkman senare talade om ”kvadraten Hugo, Oscar, Wehtje och Banken” var HSB alltså indirekt representerat mitt i den informella maktstruktur som beskrevs som styrande för Malmö.
Det gör HSB Malmös historia till något betydligt större än en berättelse om bostadsrättsföreningar.
Den blir en del av Malmös politiska historia.
När arbetarna ersattes av funktionärerna
Enpartistaden pekar också på en förändring inom själva arbetarrörelsen.
Redan i början av 1960-talet hade de traditionella industriarbetarna i stor utsträckning försvunnit från den socialdemokratiska kommunfullmäktigegruppen. I stället hade funktionärer från arbetarrörelsens organisationer och tjänstemän från den offentliga sektorn tagit plats.
Det hade vuxit fram vad som ibland har kallats en arbetarrörelsearistokrati.
Det var människor som hade sin försörjning, sin karriär och sitt sociala nätverk inom rörelsens olika organisationer.
Partiet, kommunen, facket, kooperationen och bostadsorganisationerna blev därmed delar av samma sociala värld.
Billing och Stigendal uttrycker det som att ”Rörelsens system integrerades genom kommunpolitiken.”
HSB Malmö passar nästan kusligt väl in i den beskrivningen.
Samma människor på flera arenor
Det är frestande att föreställa sig historiska organisationer som separata världar.
Här fanns Socialdemokraterna.
Där fanns HSB.
På ett tredje ställe kommunen.
På ett fjärde näringslivet.
Och vid sidan av allt detta förenings- och ordenslivet.
Men människorna levde inte i dessa lådor.
De rörde sig mellan dem.
En person kunde vara politiker på måndagen, sitta i en kooperativ styrelse på tisdagen, träffa näringslivets företrädare på onsdagen och möta samma människor under helt andra former senare i veckan.
Där skapades relationer som inte syntes i några organisationsscheman.
Förtroende skapades mellan människor – och förtroendet kunde sedan omsättas i handlingskraft.
Sönnerdahl behärskade spelet
Mycket talar för att Arnold Sönnerdahl var skicklig på just detta.
Han kunde röra sig mellan olika miljöer och bygga de relationer som krävdes för att förverkliga HSB:s projekt. Han förstod att organisationens styrka inte enbart låg i medlemsantalet eller balansräkningen.
Den låg också i kontakterna.
Så länge Sönnerdahl själv befann sig mitt i dessa nätverk kunde de användas för att driva utvecklingen framåt.
Men samma struktur som gav en ledare stor handlingsfrihet kunde också göra honom sårbar.
När förtroendet försvann eller maktbalansen förändrades fanns ingen anonym institution som automatiskt skyddade honom.
1956 blev på så sätt inte bara historien om en HSB-chefs fall.
Det kan också läsas som en berättelse om hur makt fungerade i efterkrigstidens Malmö.
Mannen försvann – nätverket bestod
Efter brytningen med HSB försvann Arnold Sönnerdahl snabbt ur organisationens officiella berättelse.
Men människorna som hade arbetat tillsammans med honom glömde honom inte lika lätt.
Eric Svenning, som själv blev en betydande gestalt inom Malmös bostads- och byggnadsvärld, berättade senare om hur mycket han hade lärt sig av Sönnerdahl. Bertil Tagesson talade uppskattande om honom. Och vänskapen med MFF:s Eric Persson bestod – symboliskt uttryckt genom de livslånga stadionbiljetter som Sönnerdahl fick behålla.
Institutionen kunde skriva om sin historia.
De personliga nätverken hade längre minne.
Från Sönnerdahl till ”kvadraten”
Det finns därför en intressant kontinuitet mellan Arnold Sönnerdahls Malmö på 1940- och 50-talen och den maktstruktur som Cavalli-Björkman senare beskrev med sin ”kvadrat”.
Personerna förändrades.
Strukturen bestod.
Politiken behövde näringslivet. Näringslivet behövde politiken. Båda behövde bostadsbyggandet. Och bostadsbyggandet behövde kommunen, bankerna och kapitalet.
Mitt i detta stod HSB.
När Oscar Stenberg efterträdde Sönnerdahl blev kopplingen mellan den politiska makten och HSB ännu tydligare.
Det var så det moderna Malmö byggdes.
Men vem styrde egentligen vem?
Det är den fråga som blir kvar.
Styrde Socialdemokraterna HSB?
Påverkade HSB Socialdemokraterna?
Styrde kommunen byggandet – eller påverkade byggherrarna kommunens utveckling?
Svaret är sannolikt att frågorna är för enkla.
Maktförhållandena byggde mindre på raka kommandokedjor och mer på ömsesidiga beroenden.
Olle Svenning beskriver i sin bok om fadern Eric Svenning ett Malmö där Socialdemokraterna, arbetarrörelsens organisationer och kooperationen styrde politiken samtidigt som det privata kapitalet behärskade stora delar av ekonomin.
De två världarna var inte isolerade från varandra.
De behövde varandra.
Epilog – när historien tycks upprepa sig
När vi i dag läser gamla protokoll från HSB Malmö får vi lätt intrycket att organisationens historia skapades vid sammanträdesborden.
Så var det naturligtvis – men bara delvis.
Protokollen berättar vilka beslut som fattades. De berättar sällan vilka telefonsamtal som föregick dem, vilka människor som kände varandra, vilka förtroenden som byggts under decennier eller vilka samtal som fortsatte efter mötet på en helt annan arena.
Det är därför Arnold Sönnerdahl fortfarande är så intressant.
Han personifierar en tid då HSB Malmö inte bara byggde bostäder utan var en del av ett större samhälleligt nätverk. Han tycks ha förstått detta och använt de möjligheter som nätverket gav. Under hans ledning växte organisationen och blev en viktig kraft i byggandet av efterkrigstidens Malmö.
Men hans öde visar också nätverkssamhällets brutalitet.
Den som bärs fram av relationer kan falla snabbt när relationerna förändras.
Efter Sönnerdahl försvann inte systemet. Tvärtom framträder det ännu tydligare under Oscar Stenberg och i 1960-talets berättelse om ”kvadraten Hugo, Oscar, Wehtje och Banken”.
Nästan ett halvt sekel senare – Johnny Örbäck
Det är svårt att skriva den historien utan att också tänka på en annan stark HSB-ledare: Johnny Örbäck.
Omständigheterna var annorlunda och någon enkel parallell ska inte dras. Ändå finns det påfallande likheter.
Också Örbäck var en visionär ledare som såg HSB Malmö som något mer än en organisation som förvaltade och byggde bostäder. Under hans tid blev HSB en central aktör i omvandlingen av Västra Hamnen. Mest spektakulärt blev Turning Torso – visionen som först väckte motstånd men som senare kom att bli en symbol inte bara för HSB utan för hela det nya Malmö.
Liksom Sönnerdahl hade Örbäck förmågan att röra sig mellan olika världar. Han hade själv en bakgrund i Malmöpolitiken och verkade i en miljö där HSB, kommunen, näringslivet och andra samhällsaktörer behövde samspela för att stora projekt skulle kunna genomföras.
Och liksom för Sönnerdahl kom ett ögonblick då förtroendet brast.
När kostnaderna för Turning Torso ökade kraftigt förändrades bilden av den visionäre HSB-chefen. 2004 lämnade Örbäck vd-posten och samma år nekades han ansvarsfrihet av HSB Malmös stämma.
Det som hade varit hans stora vision blev samtidigt en viktig del av bakgrunden till hans fall.
Några år senare följde rättsliga processer kring andra affärer inom HSB Malmö. Örbäck dömdes först i tingsrätten men friades senare helt av hovrätten. Den skillnaden är viktig när historien berättas.
Ändå finns den historiska parallellen kvar.
Arnold Sönnerdahl och Johnny Örbäck var två starka ledare som med nästan ett halvt sekels mellanrum ville något mer med HSB Malmö än att bara förvalta det som redan fanns.
Båda drev stora visioner.
Båda satte tydliga personliga avtryck på organisationen.
Båda verkade genom omfattande nätverk.
Och båda fick till slut lämna den organisation som under deras ledning hade tagit stora och ibland djärva steg.
Det finns också en nästan paradoxal efterhistoria.
Människorna kunde försvinna ur HSB – men mycket av det de hade varit med om att skapa blev kvar.
Sönnerdahls bostadsområden blev delar av det moderna Malmö.
Turning Torso står fortfarande vid Öresund.
Och hur ser nätverken ut i dag?
Kanske är frågan därför lika intressant 2026 som den var på Sönnerdahls och Örbäcks tid.
Organisationerna finns kvar, men nätverken förändras. De gamla folkrörelsemiljöerna har försvagats, människor möts på andra sätt och gränserna mellan organisationerna ser annorlunda ut.
Det behöver inte vara bättre eller sämre.
Men när ledningar, förtroendevalda och andra samhällsaktörer inte längre möts på samma informella arenor förändras också förutsättningarna för att skapa förtroende, förankra stora beslut och förstå de krafter som verkar utanför det egna sammanträdesrummet.
Det är en tanke värd att bära med sig också när vi betraktar dagens HSB och andra medlemsstyrda organisationer.
Formella beslutsordningar, stadgar och protokoll är nödvändiga för demokratin. Men organisationer består ytterst av människor. Förtroende kan inte beslutas fram på ett styrelsemöte. Det måste byggas – mellan människor, över tid och ibland över organisationsgränser.
Kanske är det därför historien om HSB Malmö inte kan skrivas enbart utifrån HSB:s egna arkiv.
För att förstå organisationen måste vi också förstå Malmö.
Och för att förstå både gårdagens och dagens Malmö måste vi ibland lämna protokollen och leta efter makten där den så ofta har funnits:
i relationerna mellan människorna.
Om bilden
Bilden är ett historiskt montage som sammanför Arnold Sönnerdahl med det Malmö och de nätverk som omgav HSB under hans tid. Stadens silhuett, bostadsbyggandet, HSB och valskriften Malmö – vår stad får tillsammans symbolisera samspelet mellan bostadskooperation, politik och näringsliv. I bildens högra del anspelas på den maktstruktur som Hans Cavalli-Björkman senare beskrev som ”kvadraten Hugo, Oscar, Wehtje och Banken”. Montaget är skapat med hjälp av historiskt bildmaterial, Corel på Mac och AI-baserad bildbearbetning för att illustrera artikelns tema – makten, människorna och nätverken bakom det moderna Malmö.
© Bengt Skånhamre
