Rut, Manfred och de röda spetsunderkläderna
Det var i slutet av 1980-talet.
Manfred hade varit död i några veckor när vi började tömma hans lägenhet. Han hade hittats i köket en morgon. Hjärtat hade till slut sagt ifrån. Nitroglycerintabletten låg kvar på bordet. Han hade aldrig hunnit ta den.
För de flesta i huset var Manfred mest känd som den sure gamle gubben på första våningen. Han var över åttio år gammal, änkeman och hade inga barn. Som ordförande i bostadsrättsföreningen var jag en av dem som lärde känna honom bäst.
Eller kanske snarare stod ut med honom mest.
Han ringde ofta. Det var alltid något som var fel.
– Lyset står och brinner i källaren, du måste komma och släcka det!
Ibland var det stopp i sopnedkastet. Märkligt nog upptäckte han sådant trots att han själv bodde på första våningen. När jag gick dit visade det sig nästan alltid att allt fungerade som det skulle. Ofta hade någon petat in en tandpetare i en strömbrytare så att lampan inte slocknade.
Men samtalen handlade egentligen aldrig om källarbelysning eller sopnedkast.
Det tog mig lång tid att förstå det.
Manfred var ensam.
Särskilt vid högtiderna ringde han. Samtalen gled snart över till politik, världshändelser och livets stora frågor. Vi kunde diskutera i timmar utan att komma överens om någonting.
En dag ropade han på mig ute på gården.
– Kom hit nu!
Ropet ekade mellan husen.
Vid sidan av honom stod terriern Happyman, nästan lika gammal som sin husse och numera nästan blind.
– Du följer med upp, sa Manfred.
I köket placerade han mig vid bordet.
– Sitt med ansiktet mot fönstret. Ljuset måste falla på dig så jag kan se ordentligt.
Lägenheten var sparsamt möblerad. Köket dominerades av ett enkelt bord med tre stolar. På bordet stod kanariefågeln Puffy och sjöng. I fönstret lyste en röd pelargon i en kruka omgiven av grönt kräppapper.
När jag tittade på blomman märkte Manfred det direkt.
– Den har jag fått av Rut. Hon tyckte jag skulle ha något fint i fönstret.
Det var första gången jag hörde hennes namn.
Jag visste förstås vem Rut var. Med jämna mellanrum kom en kvinna på besök. Hennes man körde henne alltid till huset och hämtade henne några timmar senare. Många av oss grannar trodde att hon var Manfreds syster.
Vi hade fel.
Den eftermiddagen berättade Manfred sin historia.
Som ung hade han gått till sjöss. Rut hade varit hans första stora kärlek. De hade brevväxlat och drömt om framtiden, men havet, avstånden och tiden hade kommit emellan dem.
– Rut var allt för mig, sa han stilla.
På 1920-talet mönstrade han på fartyg som tog honom runt världen. I Norge träffade han så småningom kvinnan som blev hans hustru. Han gifte sig, bildade familj och återvände efter många år till Trelleborg.
Men han glömde aldrig Rut.
När hustrun dog skrev han ett brev.
Sedan ett till.
Kontakten återupptogs.
Efter några år flyttade han från Trelleborg till Malmö.
– Jag ville komma närmare Rut.
Han log för första gången under vårt samtal.
– Hennes gubbe vet ingenting. Vi spelar kort. Det tycker han inte om.
Han skrattade förtjust.
Ju längre vi pratade, desto mer försvann bilden av den grinige pensionären. Fram trädde istället en varm och charmig man med en ovanlig livshistoria.
Han gav råd också.
– Var rädd om kvinnorna i ditt liv. Släpp aldrig kontakten med dem du tycker om.
Sedan pekade han mot pelargonen i fönstret.
– Behandla dem som blommor. Ju mer du pysslar om dem, desto bättre mår de.
Jag hade nyligen fyllt trettio år och förstod nog inte riktigt vad han menade.
I dag gör jag det.
När vi tömde lägenheten några veckor efter hans död hittade jag dem.
De röda spetsunderkläderna.
De låg i en byrå i hallen.
Bredvid låg en bunt brev, omsorgsfullt hopbundna med ett sidenband. På kuverten stod det med snirklig handstil:
”Till Rut”.
Där och då förstod jag hur mycket hon hade betytt för honom.
Det blev aldrig Rut och Manfred. Livet ville något annat. Hon hade sitt liv, han sitt. Men vänskapen och kärleken hade överlevt både äktenskap, decennier och geografiska avstånd.
I telefonkatalogen hittade jag hennes nummer.
När jag ringde började Rut gråta.
Hon saknade sin Manfred.
Vi pratade länge, om vad minns jag inte längre. Sedan frågade hon:
– Vet du egentligen hur vi lärde känna varandra?
Jag hann aldrig få svaret.
Plötsligt blev hon stressad.
– Nu måste vi sluta. Jag hör att Sven kommer hem.
Sedan sa hon hej då och lade på.
Där stod jag kvar med telefonen i ena handen och de röda spetsunderkläderna i den andra.
Kortleken som de påstod sig spela med hittade jag aldrig.
Epilog
Det har gått många år sedan den där dagen då vi tömde Manfreds lägenhet. Både han och Rut hör numera historien till, men minnet av dem har stannat kvar.
För mig blev de en påminnelse om att vi sällan känner människorna omkring oss så väl som vi tror. Bakom den tväre gamle mannen som ringde om lampor i källaren och påstådda stopp i sopnedkastet dolde sig en livsberättelse fylld av hav, saknad, vänskap och en kärlek som aldrig riktigt slocknade.
Livet ville aldrig att Rut och Manfred skulle få varandra. Ändå följdes de åt genom större delen av sina liv, ibland nära, ibland på avstånd.
Det finns också en märklig ironi i att Ruts make Sven samtidigt var en av de tongivande personerna i HSB Malmös fullmäktige under mitten av 1980-talet. Världen är ofta mindre än vi tror, och människors liv flätas samman på sätt som ingen historiebok fullt ut kan fånga.
När jag tänker tillbaka är det inte den sure gamle grannen jag minns. Jag minns den röda pelargonen i köksfönstret, breven med sidenbandet och den gamle sjömannen som aldrig glömde sin första kärlek.
© Bengt Skånhamre
