Malmö 1950 – när makten stärktes och oppositionen växte
Kommunalvalet 1950 gav Socialdemokraterna en närmast förkrossande majoritet i Malmö. Samtidigt gjorde Folkpartiet ett starkt val och ökade från fem till nio mandat. Bakom siffrorna går det att urskilja en större berättelse om den växande stadens framtid: kommunen eller kooperationen, kollektiv makt eller individuell frihet, politisk styrning eller självständiga organisationer. Mitt i denna brytningstid stod Arnold Sönnerdahl. Men hans ställning var motsägelsefull. Socialdemokraterna hade redan året före valet fasat ut honom ur det politiska livet efter en uppmärksammad penningaffär. Inom bostadskooperationen kunde partiet inte göra detsamma.
Ett val med två vinnare
Kommunalvalet den 17 september 1950 gav ett märkligt resultat i Malmö. Socialdemokraterna gjorde ett lysande val och fick 33 av stadsfullmäktiges 54 mandat. Samtidigt gick Folkpartiet kraftigt framåt, från fem till nio mandat. Högern förlorade fyra mandat och kommunisterna samtliga sina fyra.
Det går därför inte att beskriva valet som en enkel förskjutning åt vänster. Två politiska rörelser förstärktes samtidigt. Socialdemokraterna befäste sin dominans över Malmö – samtidigt som Folkpartiet växte som socialliberalt alternativ till denna dominans.
För att förstå denna paradox måste vi gå några år tillbaka i tiden.
HSB var inte socialdemokratiskt från början
Det är lätt att betrakta efterkrigstidens HSB genom senare decenniers glasögon. Men HSB var inte från början en socialdemokratisk organisation. När Sven Wallander tog initiativ till HSB i Stockholm 1923 byggde organisationen på den kooperativa självhjälpstanken. Genom medlemskap, sparande och gemensamt ägande skulle människor själva kunna förbättra sina bostadsförhållanden.
Det var en modell mellan marknaden och det offentliga. HSB var varken kommun, stat eller traditionellt privat fastighetsföretag. I Wallanders syn på bostadskooperationen fanns en stark betoning av självständigheten. HSB kunde samarbeta med samhället, men skulle inte vara ett redskap för ett politiskt parti. I den meningen stod Wallander och HSB på riksplanet närmare ett liberalt kooperativt samhällsideal än den partipolitiskt präglade arbetarrörelse som växte sig allt starkare under 1930- och 1940-talen.
Ännu omkring 1950 hade Socialdemokraterna inte heller befäst den ställning bland HSB:s förtroendevalda som partiet senare skulle komma att få. HSB var bostadskooperation – inte en gren av Socialdemokraterna.
Men i Malmö höll något på att förändras.
När HSB inte ansågs tillräckligt progressivt
Under 1930-talet växte missnöjet inom Malmös hyresgäströrelse med det lokala HSB. En yngre generation ville bygga mer och snabbare. Det gamla HSB Malmö uppfattades som alltför försiktigt. Gustav Andersson, som själv tillhörde denna yngre generation, sammanfattade långt senare kritiken kärnfullt:
”HSB Malmö var inte tillräckligt progressiva.”
Hyresgäströrelsen valde därför en egen väg och började producera bostäder själv. År 1938 bildades Hyresgästernas Bostadsproduktion, HB. En av de drivande var Arnold Sönnerdahl – ung, ambitiös och redan väl förankrad i den miljö där hyresgäströrelse, fackföreningsrörelse och socialdemokrati möttes. Han blev HB:s ordförande.
Plötsligt fanns två bostadskooperativa krafter i Malmö. Skillnaden mellan dem handlade inte bara om hur många bostäder som skulle byggas. Där fanns också en skillnad i politisk kultur. Det gamla HSB Malmö hade sina rötter i Wallanders relativt politiskt självständiga kooperativa modell. HB var yngre, mer offensivt och tydligare förankrat i hyresgäströrelsen och den lokala arbetarrörelsens miljö.
Det betyder inte att HSB var borgerligt och HB socialdemokratiskt. Historien var mer komplicerad än så. Men organisationerna representerade delvis olika syn på bostadskooperationens roll och dess relation till det politiska samhällsbygget.
1943 – när HSB Malmö vreds åt vänster
För HSB Riksförbund var konkurrensen i Malmö ett problem. Efter flera års förhandlingar genomfördes fusionen 1943. Formellt förenades två organisationer. I praktiken blev det också ett maktskifte.
HB förde med sig omkring 1 500 medlemmar och 1 451 lägenheter. Ännu viktigare var att den yngre grupp som byggt upp HB fick ett starkt inflytande över det nya HSB Malmö. Arnold Sönnerdahl, endast 33 år gammal, blev ordförande.
Fusionen vred HSB Malmö åt vänster.
Det är viktigt att formulera detta just så. HSB på riksplanet gjorde inte motsvarande politiska förflyttning. Under Sven Wallander levde traditionen av självständig bostadskooperation vidare. Förändringen var särskilt tydlig i Malmö, där HSB kom närmare den lokala miljö där socialdemokrati, hyresgäströrelse och fackföreningsrörelse möttes.
Men det betydde ännu inte att Socialdemokraterna kunde styra HSB Malmö. Den skillnaden skulle snart få stor betydelse.
Kommunen eller kooperationen?
Efter andra världskriget förändrades svensk bostadspolitik. Bostadsbristen var stor, staten tog ett större ansvar för finansieringen och kommunerna fick en allt viktigare roll i bostadsförsörjningen. Också i Malmö växte det kommunala bostadsbyggandet.
Här uppstod en motsättning som lätt försvinner om vi betraktar arbetarrörelsen som ett enda sammanhållet maktblock. På ena sidan fanns de som såg kommunen som det främsta verktyget för samhällsbyggandet. Kommunen kunde äga mark, planera staden och genom allmännyttan bygga och förvalta bostäder. På den andra sidan fanns bostadskooperationen. Också den ville bygga goda bostäder åt vanliga människor – men HSB var medlemsägt och stod organisatoriskt utanför kommunen.
Det var mer än en administrativ skillnad. Det handlade ytterst om var makten över bostaden skulle ligga.
Sönnerdahl byggde sin egen maktbas
Sönnerdahl var socialdemokrat och hade tidigt fått politiska uppdrag. Men hans viktigaste maktbas blev efter hand inte partiet utan bostadskooperationen. HSB Malmö växte kraftigt under efterkrigsåren och blev en betydande aktör i den snabbt expanderande staden.
Samtidigt byggde Sönnerdahl nätverk. Han rörde sig mellan politiken, hyresgäströrelsen, fackföreningsrörelsen, kooperationen, kommunala organ och näringslivet. Med ett modernt samhällsvetenskapligt språk byggde han upp ett betydande socialt kapital. Hans styrka låg inte bara i den formella position han innehade utan i de relationer som band samman olika delar av Malmö.
Men 1949 skulle också gränsen för detta kapital visa sig.
1949 – när partiet drog gränsen
Året före kommunalvalet förändrades Sönnerdahls situation dramatiskt. En uppmärksammad penningaffär gjorde hans politiska ställning ohållbar och Socialdemokraterna fasade ut honom ur det politiska livet.
Men något mycket intressant hände.
Sönnerdahl föll inte.
Partiet kunde påverka vem som företrädde Socialdemokraterna. HSB Malmö var däremot en självständig organisation där medlemmar och förtroendevalda utsåg sina egna företrädare. Partiet kunde ha inflytande genom människor, kontakter och nätverk, men kunde inte på samma sätt bestämma över den kooperativa organisationen.
År 1949 gick därför fortfarande en tydlig gräns mellan partimakt och kooperativ makt. Socialdemokraterna kunde i praktiken säga till Sönnerdahl: Du företräder inte längre oss politiskt. Men de kunde inte lika enkelt säga: Du företräder inte längre HSB.
Den politiske Sönnerdahl hade fallit. Den kooperative Sönnerdahl fortsatte att växa.
Sedan gick Malmö till val
Ett år senare gick Malmöborna till val. Socialdemokraterna fick 58,4 procent och en mycket stark majoritet. Kommunisterna kollapsade samtidigt och försvann ur stadsfullmäktige. I det kalla krigets inledning kunde Socialdemokraterna samla en ännu större del av arbetarrörelsens väljare.
Men något annat hände på den borgerliga sidan. Folkpartiet ökade från fem till nio mandat, medan Högern föll från sexton till tolv. Folkpartiets framgång kan inte bara förklaras med en överströmning från Högern; valdeltagandet ökade kraftigt och partiet lyckades uppenbarligen mobilisera en bredare grupp väljare.
Valet skapade därmed en paradox:
Det socialdemokratiska Malmö blev starkare – samtidigt som den socialliberala oppositionen växte.
Bertil Ohlins tredje väg
Folkpartiets framgång måste också förstås mot rikspolitiken. Under Bertil Ohlin hade partiet vuxit till Socialdemokraternas främsta borgerliga utmanare. Men Ohlins liberalism var inte Högerns konservatism.
Folkpartiet accepterade stora delar av den moderna välfärdsstatens grundidé. Samhället hade ett ansvar för trygghet, utbildning och goda bostäder. Konflikten handlade snarare om hur detta samhälle skulle organiseras. Socialliberalismen sökte en väg mellan en oreglerad marknad och ett samhälle där staten eller kommunen fick alltför stor makt. Marknaden behövde regler, men den offentliga makten behövde också motvikter. Individens frihet, konkurrensen och maktspridningen blev därför centrala frågor.
I Malmö fick detta en särskild laddning. Socialdemokraterna hade inte bara den politiska majoriteten. Runt partiet fanns en bred folkrörelsemiljö med fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, konsumentkooperationen och bostadskooperationen. Människor möttes på flera arenor och personliga nätverk band samman organisationerna.
För Socialdemokraterna kunde detta beskrivas som samarbete för att bygga ett bättre samhälle. Ur socialliberal synvinkel kunde samma struktur väcka en annan fråga:
Vad händer när samma politiska och organisatoriska miljö får inflytande över allt fler delar av människors vardag?
Det var inte nödvändigtvis välfärden som var problemet. Problemet kunde vara koncentrationen av makt.
HSB komplicerade bilden
Men här uppstår en fascinerande paradox. Den ursprungliga bostadskooperationen kunde samtidigt ses som ett svar på just den socialliberala oron för en alltför stark offentlig makt.
HSB var varken stat, kommun eller traditionellt privat företag. Det var människor som organiserade sig för att tillsammans lösa sin bostadsfråga. Mellan marknaden och staten fanns kooperationen – en självständig del av civilsamhället.
Här fanns en tydlig beröringspunkt mellan Wallanders kooperativa idé och socialliberalismens tanke om självständiga organisationer och spridd makt.
Men i Malmö hade fusionen 1943 förändrat balansen. HB:s människor och deras starkare förankring i arbetarrörelsen hade kommit in i HSB och organisationen hade vridits åt vänster. Därmed väcktes en fråga som skulle bli allt viktigare:
Hur självständig kunde bostadskooperationen förbli när allt fler av dess ledande företrädare hämtades ur samma politiska och organisatoriska miljö?
Sönnerdahls öde visar att svaret ännu inte var självklart. När Socialdemokraterna 1949 kunde göra sig av med honom politiskt men inte inom HSB visade det att gränsen mellan parti och kooperation fortfarande var verklig.
Vi bör därför vara försiktiga med att överföra senare decenniers relation mellan HSB och socialdemokratin bakåt i tiden. År 1950 var det socialdemokratiska maktsystem som senare skulle bli så tydligt ännu inte färdigbyggt. Det höll på att formas.
Fyra vägar till den moderna staden
Bakom konflikterna kan man urskilja fyra olika idéer om den moderna staden. Den konservativa vägen betonade privat ägande, företagande och marknad. Den socialliberala sökte förena social trygghet med personlig frihet, konkurrens och maktspridning. Den kommunsocialistiska betonade kommunen, markpolitiken och den allmännyttiga bostadsproduktionen.
Och så fanns den kooperativa vägen.
Den kunde vara kollektiv utan att vara kommunal, medlemsägd utan att vara privatkapitalistisk och stå arbetarrörelsen nära utan att formellt vara underställd Socialdemokraterna. Den kunde samarbeta med kommunen och samtidigt konkurrera med kommunens bostadsföretag.
Det var i denna mellanposition Arnold Sönnerdahl byggde sin makt.
Samma Malmö – två berättelser
Socialdemokraten och socialliberalen kunde därför betrakta samma Malmö och se olika saker. Den ene såg resultatet av politisk handlingskraft: bostäder byggdes, trångboddheten bekämpades, kommunen tog ansvar och folkrörelserna engagerade människor.
Den andre kunde uppskatta resultaten men samtidigt fråga vem som kontrollerade makten. Fanns det tillräckligt utrymme för alternativa lösningar? Vad hände med konkurrensen när kommunen och arbetarrörelsens organisationer blev allt starkare? Och vad hände med individens frihet när allt fler beslut fattades inom stora politiska och organisatoriska system?
De båda bilderna behöver inte utesluta varandra. De beskriver olika sidor av samma samhällsbygge.
Kommunalvalet 1950 blir därför mer än en berättelse om mandat. Socialdemokraternas stora seger visade styrkan i det samhällsbygge som pågick. Folkpartiets samtidiga framgång visade att det också fanns en växande socialliberal opposition mot en utveckling där allt mer makt riskerade att samlas inom samma politiska och organisatoriska miljö.
Malmö befann sig inte i ett färdigbyggt socialdemokratiskt maktsystem.
Staden befann sig i dess tillblivelse.
Epilog – partiet och kooperationen
Sex år efter kommunalvalet skulle Arnold Sönnerdahls värld rasa samman. Men för att förstå fallet 1956 måste man också förstå varför han kunde överleva 1949.
Fusionen 1943 hade förändrat HSB Malmö. Den yngre gruppen från Hyresgästernas Bostadsproduktion hade tagit plats och organisationen hade vridits åt vänster. Samtidigt levde HSB:s äldre kooperativa självständighet kvar. Socialdemokraterna hade ännu inte befäst den ställning bland organisationens förtroendevalda som skulle känneteckna senare perioder.
När penningaffären 1949 gjorde Sönnerdahl politiskt omöjlig kunde partiet därför stänga en dörr – men inte den andra. Han förlorade politiken men behöll kooperationen. Och året därpå röstade Malmöborna fram två till synes motsatta utvecklingslinjer: en ännu starkare socialdemokrati och en starkare socialliberal opposition.
Det säger något om Malmö omkring 1950. Makten fanns inte på ett enda ställe. Den fanns i kommunen, partierna, näringslivet och folkrörelserna – men framför allt i relationerna mellan dem.
Det var den värld Arnold Sönnerdahl hade blivit skicklig på att navigera i. Och kanske är det just där vi hittar nyckeln till både hans uppgång och hans fall.
Partiet kunde ta politiken ifrån honom. Kooperationen kunde de inte ta ifrån honom.
Om källorna
Artikeln bygger på en kombination av samtida material, HSB:s historiska dokumentation, valstatistik och tidigare forskning om bostadskooperationen och Malmös politiska utveckling. Uppgifterna om kommunalvalet 1950 har hämtats ur Malmö stads historiska valstatistik, medan riksdagsmaterial och Folkpartiets program och debatter har använts för att sätta in Bertil Ohlins socialliberalism i sitt politiska sammanhang.
För HSB:s tidiga historia och Sven Wallanders idévärld har HSB:s eget historiska material använts. Där beskrivs HSB som en kooperativ självhjälpsrörelse, och Wallanders engagemang knyts uttryckligen till tidens liberala idéer om att hyresgästerna själva skulle kunna äga och förvalta sina bostäder.
Berättelsen om HSB Malmö, Hyresgästernas Bostadsproduktion, fusionen 1943 och Arnold Sönnerdahls ställning bygger dessutom på material som jag tidigare samlat in i arbetet med HSB Malmös historia och i min forskning om Sönnerdahl. Här ingår protokoll, verksamhetsberättelser, tidningsmaterial, intervjuer och annat arkivmaterial.
Det är viktigt att skilja mellan belagda händelser och artikelns historiska tolkning. Att fusionen förändrade maktbalansen inom HSB Malmö och att Sönnerdahl efter 1949 kunde behålla sin ställning inom bostadskooperationen är en del av det historiska händelseförloppet. Resonemanget om Malmö 1950 som en stad där ett socialdemokratiskt maktsystem ännu befann sig i tillblivelse, liksom jämförelsen mellan den kooperativa och den socialliberala vägen, är min tolkning av detta material.
Det är alltså inte avsikten att hävda att Folkpartiet i valrörelsen 1950 uttryckligen angrep Arnold Sönnerdahl eller HSB Malmö. Artikeln använder i stället valet som en spegel för de större konflikterna om makt, kooperation, kommunalt inflytande och individuell frihet som präglade tiden.
Om bilden
Bilden är en tecknad tolkning av de politiska och kooperativa krafter som formade Malmö kring 1950. I centrum står Arnold Sönnerdahl, placerad i gränslandet mellan politiken, kommunen, folkrörelserna och bostadskooperationen. Till vänster skildras fusionen 1943, som förde HSB Malmö närmare arbetarrörelsen, medan valet 1950 och den växande socialliberala oppositionen återges till höger. Sven Wallander påminner samtidigt om HSB:s ursprungliga, mer politiskt självständiga kooperativa tradition. Bilden är en fri illustration, skapad med utgångspunkt i historiska fotografier och artikelns berättelse – inte en återgivning av en faktisk historisk situation.
© Bengt Skånhamre
