Två vägar mot samma mål
Det är lätt att i efterhand betrakta den svenska arbetarrörelsen som en sammanhållen politisk kraft. Men bakom den gemensamma ambitionen att förbättra människors levnadsvillkor fanns olika uppfattningar om hur det skulle ske.
Bostadsfrågan är ett tydligt exempel.
I Malmö kom två modeller att stå mot varandra. Den ena byggde på kommunens ansvar. Genom Malmö Kommunala Bostadsaktiebolag, MKB, kunde kommunen bygga moderna och goda bostäder som människor kunde hyra till rimliga villkor.
Den andra vägen representerades av HSB. Där var tanken en annan. Människor skulle gå samman, organisera sig kooperativt och genom bostadsrätten få ett eget inflytande över både bostaden och föreningen.
Båda modellerna hade starka rötter i arbetarrörelsen.
Men de byggde på två ganska olika föreställningar om vägen till det goda boendet.
Kommunsocialisterna
Den ena falangen skulle lite förenklat kunna kallas kommunsocialisterna.
För dem var kommunen ett kraftfullt redskap för samhällsförändring. Genom politiska beslut kunde bostadsbyggandet planeras, mark användas och moderna bostadsområden skapas för breda grupper.
MKB, som bildades 1946, passade väl in i den tankevärlden.
Här behövde den enskilde inte skaffa kapital för att köpa sin bostad. Man hyrde den. Det viktiga var att samhället garanterade goda bostäder, rimliga hyror och en trygg förvaltning.
Kommunen skulle helt enkelt ta ansvar.
Det var på många sätt en logisk fortsättning på den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Precis som samhället byggde ut skolan, sjukvården och den sociala omsorgen kunde kommunen också ta ett direkt ansvar för bostaden.
Men inom arbetarrörelsen fanns en annan tradition.
Kooperatörerna – och Sönnerdahls linje
På den andra sidan stod kooperatörerna. I Malmö skulle Arnold Sönnerdahl bli en av den linjens starkaste företrädare.
För Sönnerdahl och kooperatörerna räckte det inte att arbetarna erbjöds goda bostäder. De skulle också genom sina egna organisationer få inflytande över byggandet och boendet.
Här fanns en principiell skillnad mot den kommunala vägen.
HSB hade vuxit fram ur det som forskaren Stig S. Sigendahl beskriver som självhjälpssocialismen. Människor skulle inte enbart kräva att kommunen eller någon annan löste deras problem. De skulle organisera sig och tillsammans skapa lösningarna själva.
Självhjälpen hade djupa rötter i arbetarrörelsen. Genom kooperationen kunde människor tillsammans skaffa bättre livsmedel, bättre bostäder och större kontroll över sina levnadsvillkor.
HSB blev ett av de tydligaste uttrycken för detta.
Sönnerdahl blev i Malmö en stark företrädare för just denna tanke.
Det innebar också en maktfråga inom arbetarrörelsen. Skulle bostadspolitiken i första hand förverkligas genom den socialdemokratiskt styrda kommunen och MKB – eller genom en självständig kooperativ rörelse där medlemmarna själva ägde och styrde?
Under Sönnerdahls tid växte HSB Malmö kraftigt och den kooperativa linjen fick ett betydande genomslag. I den meningen kan man säga att Sönnerdahls falang drog det längsta strået. HSB blev inte ett bihang till den kommunala bostadspolitiken utan en egen stark kraft i byggandet av det moderna Malmö.
Hyresgäst eller medlem?
Här blir skillnaden mellan de två modellerna tydlig.
MKB:s hyresgäst kunde få en lika modern och välplanerad bostad som HSB-medlemmen. Badrum, centralvärme, ljus, luft och moderna kök var inte förbehållna bostadsrätten.
Skillnaden låg någon annanstans.
Vem ägde huset – och vem hade makten över det?
I MKB var fastigheten kommunens. Hyresgästen hyrde sin bostad.
I HSB ägdes fastigheten av bostadsrättsföreningen. Den boende var medlem i föreningen och deltog genom föreningsstämman i besluten om huset.
Det var därför inte bara två upplåtelseformer.
Det var två idéer om medborgarens roll.
Två sorters socialism?
Sigendahls resonemang gör motsättningen särskilt intressant.
Han utgår från sociologen Gunnar Olofssons indelning av arbetarrörelsen i olika organisationssfärer. Fackföreningarna kämpade exempelvis om löner och arbetsvillkor, medan kooperationen och hyresgäströrelsen försökte påverka människors levnadsvillkor utanför arbetsplatsen.
Sigendahl skiljer mellan bytesvärde och bruksvärde.
Bytesvärdet handlar förenklat om sådant som kan uttryckas ekonomiskt: löner, priser, hyror, skatter och räntor.
Bruksvärdet handlar i stället om hur livet faktiskt gestaltar sig: bostadens kvalitet, utbildning, hälsa, fritid och människors möjlighet att påverka sin vardag.
Det är här HSB:s ursprungliga idé får en särskild betydelse.
Självhjälpssocialismen handlade inte enbart om att få en billigare bostad. Den handlade om att människor tillsammans skulle skapa bättre bostäder och samtidigt få inflytande över dem.
Kooperationen blev därmed för många ett praktiskt svar på en betydligt större fråga:
Hur skulle socialismen egentligen se ut i människors vardag?
MKB kunde bygga – HSB ville också organisera
Det betyder inte att MKB stod för dåliga bostäder eller att kommunalt ägande saknade demokratiska ambitioner. Tvärtom blev de kommunala bostadsföretagen avgörande för att lösa efterkrigstidens bostadsbrist och höja bostadsstandarden.
Men HSB:s ursprungliga idé innehöll ytterligare ett element.
Bostaden skulle inte bara tillhandahållas.
Den boende skulle själv bli en del av organisationen kring den.
Därför kan motsättningen beskrivas som en skillnad mellan välfärd genom kommunen och välfärd genom kooperationen.
Kommunsocialisten kunde säga:
Kommunen ska se till att alla får en bra bostad.
Kooperatören kunde svara:
Ja – men varför ska människor nöja sig med att hyra? Låt dem äga och förvalta tillsammans.
Samma rörelse – olika syn på makten
Det är detta som gör bostadspolitiken i Malmö så fascinerande.
Striden stod inte nödvändigtvis mellan höger och vänster.
Den kunde stå inom arbetarrörelsen själv.
På ena sidan fanns tron på den politiskt styrda kommunen och dess möjlighet att genom MKB skapa goda bostäder åt medborgarna.
På den andra sidan fanns den kooperativa traditionen, där HSB såg det gemensamma ägandet och föreningsdemokratin som vägen till både bättre bostäder och större självbestämmande.
Kanske kan skillnaden uttryckas ännu enklare:
Skulle arbetaren få en bra bostad av samhället – eller skulle arbetaren tillsammans med andra vara med och äga den?
Det var två svar på samma sociala problem.
Och båda svaren växte fram ur arbetarrörelsen.
När Sönnerdahls linje vann mark
I Malmö blev den kooperativa vägen särskilt framgångsrik.
HSB:s expansion visade att bostadsrätten kunde bli något betydligt större än ett komplement till det kommunala bostadsbyggandet. Den kunde bli en självständig folkrörelsebaserad kraft i stadsbyggandet.
Här drog Sönnerdahls falang det längsta strået.
Det innebar inte att MKB förlorade eller att den kommunala modellen försvann. Tvärtom skulle MKB fortsätta att spela en avgörande roll för Malmös bostadsförsörjning.
Men kooperatörerna hade visat att det fanns en annan väg inom arbetarrörelsen.
Kommunen behövde inte ensam vara verktyget för att förverkliga bostadspolitiken. Människor kunde genom sina egna organisationer bygga, äga och förvalta.
Det gav också HSB Malmö en betydande självständighet.
Och just där fanns fröet till framtida konflikter.
En stark kooperativ organisation behövde inte alltid ha samma intressen som kommunen, partiet eller ens andra delar av HSB-rörelsen. Sönnerdahls styrka låg i hans övertygelse om den kooperativa vägen och förmågan att bygga en stark organisation kring den.
Men makt föder också motsättningar.
När gränserna började suddas ut
Med tiden blev skillnaden mellan de ursprungliga idéerna mindre tydlig.
Det kommunala bostadsbyggandet professionaliserades och MKB blev en stor aktör på Malmös bostadsmarknad. Samtidigt utvecklades HSB från en folkrörelse präglad av självhjälp och medlemsorganisation till en alltmer professionell organisation inom byggande, förvaltning och bostadsproduktion.
Det är här Sigendahls resonemang blir särskilt tankeväckande.
Han menar att självhjälpssocialismen försvagades när organisationernas förankring i människornas konkreta bruksvärden minskade och ekonomiska frågor fick större betydelse.
Det väcker en fråga som fortfarande är relevant.
Vad händer med en kooperativ rörelse när medlemmen alltmer börjar betrakta sin bostad som en ekonomisk tillgång – och allt mindre som ett gemensamt projekt?
När bostadsrättens marknadsvärde blir viktigare än föreningen förändras också innebörden av det kooperativa ägandet.
Då närmar vi oss en paradox.
HSB skapades för att ge vanliga människor makt över sitt boende genom gemensamt ägande. Men ju mer bostaden blir en vara på en marknad, desto längre kan organisationen komma från den självhjälpssocialism som en gång var dess grund.
En gammal strid som fortfarande lever
Motsättningen mellan kommunsocialisterna och kooperatörerna tillhör därför inte bara historien.
Den finns fortfarande inbyggd i den svenska bostadsdebatten.
Ska samhället framför allt garantera människor goda hyresbostäder?
Eller ska politiken underlätta för människor att äga sitt boende?
Är bostaden främst en social rättighet, ett gemensamt ansvar eller en tillgång som den enskilde ska kunna äga och bygga ett kapital genom?
Malmös arbetarrörelse gav en gång två olika svar.
MKB sa i praktiken: samhället bygger och du hyr.
HSB:s kooperatörer svarade: vi bygger tillsammans – och vi äger tillsammans.
Bakom den skillnaden dolde sig en betydligt större fråga om makt.
Vem skulle forma människans vardag – kommunen eller människorna själva genom sina egna organisationer?
Den diskussionen är mer än hundra år gammal.
Men den är knappast avslutad.
Epilog – Sönnerdahl vann, men vann hans idé?
I striden om bostaden kan man alltså hävda att Sönnerdahls kooperativa linje drog det längsta strået. HSB Malmö växte till en stark och självständig kraft. Arbetaren skulle inte behöva nöja sig med rollen som hyresgäst. Genom bostadsrättsföreningen kunde den boende bli medlem, delägare och medbestämmande.
Men historien innehåller en paradox.
Sönnerdahls personliga ställning blev inte bestående. Han försvann så småningom själv från ledningen för den organisation han varit med om att göra stark. Men den kooperativa bostadsformen fortsatte att växa.
Och kanske är den ännu större paradoxen att den bostadsrätt som en gång skulle vara ett uttryck för självhjälp, gemenskap och medlemsmakt med tiden också blev en betydande ekonomisk tillgång på en marknad.
Det för oss tillbaka till Sigendahls skillnad mellan bruksvärde och bytesvärde.
För Sönnerdahls kooperatörer låg kraften i bostadens bruksvärde: ett gott hem, gemenskap, inflytande och gemensamt ansvar. I dagens bostadsrätt har bytesvärdet – vad bostaden är värd, vad den kan säljas för och hur det egna kapitalet utvecklas – fått en helt annan betydelse.
Därför kan man ställa frågan på ett annat sätt:
Sönnerdahls falang vann kampen om den kooperativa bostaden – men överlevde den kooperativa idén själva segern?
Det är en fråga som sträcker sig långt bortom Arnold Sönnerdahl, MKB och HSB Malmö.
Den går rakt in i dagens bostadsdebatt.
Källor och bildmaterial
Litteratur
Mikael Stigendal, Samhällsgränser. Ojämlikhetens orsaker och framtidsmöjligheterna i en storstad som Malmö.
Muntliga källor
Intervju med Gustaf Andersson (1994), ledamot av HSB Malmös förtroenderåd.
Intervju med Bengt Johansson (1995), aktiv inom ABF och son till S. A. Johansson, ordförande i Malmö stadsfullmäktige.
Intervju med Bror Hansson (2004), ledamot av HSB Malmös förtroenderåd.
Intervju med Kent Andersson (2026), ordförande i HSB Malmö.
Bildkällor
Svenskt Porträttarkiv.
Bilder i Syd.
Alvin – plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.
Huvudbild: AI-skapad historisk illustration av motsättningen mellan den kommunala och den kooperativa linjen inom Malmös arbetarrörelse. Axel E. Svensson och Arnold Sönnerdahl har gestaltats med historiska fotografier som referens.
© Bengt Skånhamre
