Ett erbjudande som förändrade HSB Malmö
När HSB Malmös styrelse i början av 1953 erbjöd sin ordförande Arnold Sönnerdahl befattningen som verkställande direktör var det ett betydelsefullt vägval för organisationen.
Sedan sammanslagningen mellan HSB och Hyresgästernas Byggnadsförening 1943 hade Hugo Åberg varit verkställande direktör. Under hans ledning hade verksamheten vuxit och utvecklats till en av de viktigaste aktörerna på Malmös bostadsmarknad. Men Åberg hade nu uttryckt en önskan om att lämna sin befattning.
Valet föll på Sönnerdahl, som redan var väl förtrogen med organisationen och dess verksamhet. Han accepterade erbjudandet, men begärde sex månaders betänketid för att ordna sina dåvarande arbetsförhållanden.
Vid fullmäktiges sammanträde den 28 maj 1953 redogjorde Sönnerdahl för styrelsens åtgärder. Samtidigt genomfördes de förändringar som krävdes för att han skulle kunna lämna ordförandeposten och i stället inträda i styrelsen som självskriven ledamot i egenskap av verkställande direktör.
Oscar Svensson blev ny ordförande och Hugo Åberg fortsatte som styrelseledamot.
Det var mer än ett personskifte. HSB Malmö befann sig i ett skede där verksamheten hade vuxit långt utöver den traditionella bostadsproduktionen. Organisationen var engagerad i stadsplanering, byggnadsteknisk utveckling, markförvärv och fastighetsförvaltning.
Sönnerdahl tog över en verksamhet som redan var i stark expansion. Hans uppgift blev att föra utvecklingen vidare.
Ett Malmö som ropade efter bostäder
För att förstå den situation som mötte den nye direktören måste man föreställa sig Malmö i början av 1950-talet.
Industrin behövde arbetskraft. Människor flyttade till staden och efterfrågan på moderna bostäder var betydligt större än tillgången.
Under 1953 färdigställdes 2 065 lägenheter i flerfamiljshus i Malmö. Det var en ökning jämfört med föregående års 1 806 lägenheter. Ändå räckte byggandet inte till.
Kön till stadens bostadsförmedling hade vuxit från 12 000 personer 1952 till 14 000 och under 1953 stigit ytterligare till 18 000.
Siffrorna berättar om en stad där tusentals människor väntade på möjligheten att få ett eget hem.
Det handlade inte enbart om att få tak över huvudet. Många äldre bostäder saknade den standard som efterkrigstidens människor alltmer började betrakta som självklar. Moderna kök, badrum, centralvärme och ljusa lägenheter var viktiga delar av den nya bostadspolitikens ambitioner.
HSB Malmö hade redan blivit en central aktör i denna omvandling. Under 1953 svarade organisationen för 757 av stadens färdigställda lägenheter, motsvarande 36,5 procent av den totala produktionen i flerfamiljshus.
Mer än var tredje ny lägenhet i Malmö byggdes alltså genom HSB.
Det säger något om organisationens ställning. Men det säger också något om storleken på den uppgift som nu låg framför Arnold Sönnerdahl.
Från enskilda hus till hela stadsdelar
Det som särskilt kännetecknade HSB:s verksamhet vid denna tid var att byggandet alltmer kom att handla om hela bostadsområden.
På Mellanheden hade de stora byggnadsprojekten nått sin avslutning. Höghusen stod färdiga och det så kallade stjärnhuset vid Erikslustvägen hade blivit verklighet.
Sammanlagt hade HSB uppfört 1 351 lägenheter i området. Ytterligare omkring 100 planerades innan utbyggnaden skulle vara avslutad.
Men när ett område stod färdigt väntade nästa.
Vid Amiralsgatans förlängning, mellan Baskemöllegatan och Kontinentaljärnvägen, påbörjades ett nytt omfattande bostadsområde. Här planerades kvarter med namn som Manligheten, Jämlikheten, Rådigheten, Godheten och Händigheten.
Namnen speglade nästan tidens anda. Det var en framtid präglad av arbete, gemenskap, ordning och tilltro till samhällsutvecklingen.
Bara i kvarteret Godheten planerades omkring 670 lägenheter.
Det var inte längre fråga om att bygga ett hus i taget. Nu planerades hela bostadsmiljöer där människor skulle leva sina liv, bilda familj och låta barnen växa upp.
HSB:s uppgift hade därmed förändrats. Organisationen var inte enbart en byggare av bostäder utan också en medskapare av det moderna Malmö.
Den gamla staden skulle ge plats åt den nya
Samtidigt som nya stadsdelar växte fram i stadens ytterområden riktades uppmärksamheten mot de äldre kvarteren.
Malmö var fortfarande en stad där gammal bebyggelse, industrier, verkstäder och bostäder låg tätt sammanflätade. På flera håll fanns fastigheter som inte längre ansågs motsvara tidens krav.
Under 1953 beslutade HSB:s styrelse att planerade fastigheter i kvarteret Havsuttern vid Södra Förstadsgatan–Möllevångsgatan och i kvarteret Krageholm vid Tessins väg skulle uppföras som hyreshus direkt i HSB:s ägo.
Särskilt intressant är planerna för Havsuttern.
Projektet beskrevs uttryckligen som ett saneringsprojekt. Den äldre bebyggelsen skulle rivas och ge plats åt nya hus. Samtidigt skulle Södra Förstadsgatan breddas och gatumiljön förändras.
I årsberättelsen framhölls att rivningen skulle innebära en välbehövlig upprustning av gatan.
Det var ett synsätt som var typiskt för tiden.
Den äldre staden betraktades ofta som något som behövde moderniseras. Smala gator, ålderdomliga fastigheter och omoderna bostäder skulle ersättas av ljusare, rymligare och mer ändamålsenlig bebyggelse.
I efterhand kan vi se att denna utveckling också innebar förluster. Äldre stadsmiljöer försvann och med dem delar av Malmös historia.
Men för 1950-talets bostadsbyggare handlade saneringen i första hand om framsteg. Man ville skapa bättre bostäder, förbättra trafikförhållandena och ge staden en modernare utformning.
Det var i denna framtidsinriktade miljö som Sönnerdahl kom att verka.
Byggandet skulle bli snabbare och effektivare
Ett annat kännetecken för utvecklingen var viljan att förändra själva byggnadsproduktionen.
Under efterkrigstiden steg byggnadskostnaderna kraftigt. Samtidigt var behovet av nya bostäder enormt. Att fortsätta bygga på samma sätt som tidigare var inte längre tillräckligt.
HSB Malmö engagerade sig därför i försök med mekaniserade byggmetoder och nya material.
I kvarteret Manligheten prövades bland annat nya sätt att transportera byggnadsmaterial. Traktorer, kranar och särskilda transportanordningar skulle minska behovet av tungt manuellt arbete.
Man experimenterade också med olika typer av tegel och murbruk.
Det var en tid då byggarbetsplatsen höll på att förändras från ett traditionellt hantverksområde till en alltmer organiserad och mekaniserad produktionsmiljö.
HSB deltog dessutom i Malmö Byggmästares Maskin AB, ett företag som skulle underlätta rationaliseringen genom gemensamma investeringar i byggmaskiner.
Under 1953 inköpte bolaget maskiner för sammanlagt 550 000 kronor, samtidigt som statliga lån på 450 000 kronor hade erhållits.
På byggarbetsplatserna syntes förändringarna i form av kranar, nya transportmetoder och effektivare arbetsorganisation.
Det var inte bara bostäderna som moderniserades. Även sättet att bygga dem förändrades.
För en organisation som HSB, med omfattande byggnadsverksamhet och stora framtidsplaner, var detta en utveckling av avgörande betydelse.
Framtiden byggdes också i köket
Den nya tidens ambitioner stannade inte vid husens fasader.
På HSB:s arkitektkontor i Malmö utvecklades under året ett förslag till en ny köksinredning.
Målet var att förenkla husmoderns arbete.
Den gamla spistypen ersattes av en ny konstruktion, kylskåpet fick en mer integrerad plats i köksinredningen och särskild uppmärksamhet ägnades åt att skapa praktiska arbetsytor.
Även till synes små detaljer diskuterades. Genom att lägga en mjukare beläggning på golvet ville man minska de besvär som hårda köksgolv kunde orsaka.
Det nya köket väckte så stort intresse att HSB:s riksförbund övervägde att införa det i sin landsomfattande produktion.
Här blir 1950-talets bostadsideal särskilt tydliga.
Det moderna hemmet skulle vara rationellt, hygieniskt och arbetsbesparande. Bostaden betraktades inte bara som en plats att bo på, utan som en miljö som kunde förbättras genom planering, teknik och genomtänkt utformning.
Det var en framtidstro som omfattade allt från stadsplanen till köksbänken.
HSB blickade långt utanför Malmö
Expansionen begränsades inte heller till Malmö.
I Lomma fortsatte byggandet av bostadsrättsföreningen Henriksgården. Nya projekt planerades och HSB engagerade sig i diskussionerna om kommunens fortsatta utbyggnad.
I Arlöv hade en länge diskuterad exploatering kommit närmare ett genomförande. Kommunfullmäktige hade uppdragit åt HSB att ta hand om byggnationen inom det så kallade Jacob Persområdet, mellan motorvägen och Staffanstorpsvägen.
Här planerades omkring 500 bostäder, fördelade mellan flerfamiljshus, radhus och fristående egnahem.
Samtidigt utvecklades planerna på småhusbebyggelse i Riseberga.
Den nybildade Malmö småstugebyrå, ett samarbete mellan BGB och HSB, skulle göra det möjligt för fler familjer att skaffa egna hem. Redan den första etappen omfattade 51 bostäder.
Det var ytterligare ett uttryck för tidens ambitioner.
Bostadsbyggandet skulle inte begränsas till en enda upplåtelseform eller hustyp. Olika familjer hade olika behov och önskemål. HSB sökte därför nya vägar för att möta efterfrågan.
Organisationen växte både geografiskt och verksamhetsmässigt.
En ledare i en tid av stora möjligheter
Vad var det då som kännetecknade Arnold Sönnerdahls ledarskap?
Förvaltningsberättelsen för 1953 ger framför allt en bild av den organisation han övertog och de möjligheter som låg framför honom.
Här fanns en omfattande bostadsproduktion, en växande medlemsorganisation, tekniska utvecklingsprojekt och en vilja att delta aktivt i stadens förändring.
Vid årets början hade HSB Malmö 7 556 medlemmar. Vid årets slut hade antalet vuxit till 8 297.
Det var en ökning med 741 medlemmar på ett enda år.
Samtidigt representerade de anslutna bostadsrättsföreningarna ett fastighetsvärde på omkring 144 miljoner kronor. Med pågående och planerade projekt väntades det samlade fastighetsbeståndet under 1954 nå ett värde på omkring 200 miljoner kronor.
Det var betydande belopp i 1950-talets Sverige.
Men bakom siffrorna fanns något mer.
HSB Malmö hade blivit en organisation med förmåga att påverka stadens utveckling. Genom sina bostadsprojekt, markförvärv och kontakter med kommunala myndigheter kunde föreningen bidra till att förverkliga stora delar av den framväxande välfärdsstadens bostadsideal.
Sönnerdahl tillträdde således inte som direktör för ett traditionellt fastighetsföretag.
Han tog ledningen för en kooperativ organisation som befann sig mitt i en samhällsomvandling.
Den anda som präglade verksamheten kan beskrivas med tre ord: handlingskraft, rationalisering och framtidstro.
Man nöjde sig inte med att konstatera att bostadsbristen var stor. Man planerade nya bostadsområden.
Man accepterade inte utan vidare stigande byggkostnader. Man prövade nya produktionsmetoder.
Man såg inte de gamla stadskvarteren som oföränderliga. Man ville bygga om och modernisera.
Och man betraktade inte bostaden enbart som fyra väggar och ett tak. Den skulle vara en del av ett bättre vardagsliv.
Ett ledarskap som kom att sätta avtryck
Det är lätt att i efterhand betrakta 1950-talets omfattande bostadsbyggande som en självklar del av Sveriges utveckling.
Men för dem som verkade mitt i förändringen var framtiden långtifrån given.
Det krävdes mark, kapital, byggnadsmaterial, arbetskraft och politiska beslut. Det krävdes också organisationer som vågade planera för en utveckling som ännu inte hade blivit verklighet.
HSB Malmö var en sådan organisation.
Arnold Sönnerdahl övertog 1953 ledningen i ett skede då föreningen hade både erfarenheten och ambitionerna att ta sig an ännu större uppgifter.
Det är viktigt att skilja mellan den utveckling som redan hade påbörjats under Hugo Åbergs ledning och den period som följde med Sönnerdahl som verkställande direktör. De stora projekten 1953 var resultatet av ett långvarigt arbete och av insatser från många människor.
Men Sönnerdahls tillträde markerade början på ett nytt kapitel.
Det var nu han fick möjlighet att från den verkställande ledningen föra verksamheten vidare, utveckla organisationen och sätta sin prägel på dess fortsatta arbete.
Hans ledarskap kom att utövas i en tid då det fortfarande fanns en stark övertygelse om att samhällsproblem kunde lösas genom gemensamma ansträngningar, teknisk utveckling och målmedveten planering.
Det var också den tid då Malmö på allvar började förändras från den äldre industristaden till den moderna bostads- och välfärdsstad som skulle växa fram under de följande årtiondena.
När Arnold Sönnerdahl tog över som verkställande direktör 1953 var det därför inte bara en ny chef som tillträdde. Det var en ledare som nu fick möjlighet att omsätta de idéer och visioner han tidigare drivit som ordförande i praktisk handling. Med erfarenheten från styrelsearbetet och en tydlig uppfattning om verksamhetens framtida inriktning kunde han nu själv leda förverkligandet av sina ambitioner och sätta sin prägel på en av de mest expansiva perioderna i HSB Malmös historia.
Och över hela Malmö fortsatte byggkranarna att resa sig.
Källor
HSB Malmö, Förvaltningsberättelse för år 1953, särskilt s. 1–2 och 5–13.
Uppgifter om styrelseförändringar, bostadsproduktion, medlemsutveckling, byggnadsprojekt, saneringsplaner och teknisk utveckling har hämtats från förvaltningsberättelsen. Beskrivningen av tidsandan och ledarskapets förutsättningar är en historisk tolkning utifrån detta material.
Om bilden
Arnold Sönnerdahl och ett Malmö i förändring. Bildmontage med Arnold Sönnerdahl framställd i en konstruerad situation framför en flygbild över centrala Malmö från 1948. När han tillträdde som verkställande direktör för HSB Malmö 1953 stod staden inför en omfattande omvandling. Bostadsbristen var stor, nya stadsdelar växte fram och äldre kvarter skulle moderniseras. De idéer och visioner han tidigare drivit som ordförande fick han nu möjlighet att omsätta i praktisk handling. Bildmontaget symboliserar den framtidstro och handlingskraft som präglade både Sönnerdahls ledarskap och 1950-talets Malmö.
© Bengt Skånhamre
